Tappar vi kontrollen över kvaliteten med web-to-print?

Det är den invändning som kommer först, och den är befogad. Ni har byggt ett rykte på att trycket blir bra. Att låta kunden ladda upp själv känns som att släppa ratten.

Låt oss ta den på allvar, för den innehåller två helt olika farhågor som förtjänar olika svar.

Farhåga ett: dåliga filer går rakt igenom

Den här bygger på ett antagande om att uppladdning betyder att vad som helst passerar.

I praktiken är det tvärtom, och det är värt att tänka igenom varför.

Hur granskningen går till i dag

En fil som kommer som bilaga i ett mejl granskas av en människa som har bråttom, på en skärm, mellan två andra saker. Den människan är skicklig, men hon är också trött på torsdag eftermiddag.

Hon kontrollerar det hon brukar kontrollera. Ibland i en annan ordning. Ibland hoppar hon över ett steg för att kunden är en gammal kund vars filer brukar vara bra.

Ingen av de här bedömningarna dokumenteras. Om något går fel finns inget spår av vad som kontrollerades.

Hur den går till med ett system

Samma sju kontroller, varje gång, i samma ordning, oavsett veckodag och oavsett vem kunden är. Resultatet sparas på ordern.

Det är inte mindre noggrant. Det är mindre variabelt, och variationen är det som gör att fel slipper igenom.

Ni sätter kraven, inte leverantören

Det här är den avgörande punkten, och den skiljer leverantörer åt. Kraven bör sättas per produkt, inte per tryckeri:

• Hur mycket utfall som krävs
• Vilken upplösning som godkänns, och vid vilken gräns filen underkänns helt
• Om ni vill ha CMYK eller RGB, eller inte bryr er
• Hur långt in från skärlinjen text måste hålla sig
• Hur många sidor filen får ha

En affisch behöver inte samma krav som ett visitkort. En skylt som tillverkas i sitt slutformat behöver inget utfall alls, och ett system som kräver det ändå tvingar er att kringgå det.

Fråga varje leverantör: kan vi sätta olika krav på olika produkter? Svaret säger mycket om hur väl de förstår tryck.

Farhåga två: vi förlorar kundkontakten

Den här är allvarligare, och den beror helt på vilken leverantör ni väljer.

Tre frågor avgör:

Går betalningen till ert konto eller till plattformens? Om pengarna passerar någon annan är ni underleverantör i er egen affär.

Står ert namn på orderbekräftelsen? Kunden ska ha handlat av er, inte av en plattform de aldrig hört talas om.

Ligger butiken på er adress? ertryckeri.se eller plattformen.com/ertryckeri är två olika budskap.

Om svaret på någon av dem är "plattformens" har ni hyrt ut kundrelationen. Då är farhågan inte bara befogad, den är rätt.

Vad ni faktiskt slutar göra

Ni slutar gissa om filen håller. Ni slutar mejla fram och tillbaka om utfall. Ni slutar upptäcka fel i prepress när kunden redan fått löfte om leverans på onsdag.

Det är inte mindre kontroll. Det är kontroll tidigare i kedjan, och skriftligt.

Vad ni fortfarande gör

Allt som kräver omdöme, och det är mer än man tror.

Färgkonverteringen sker i er RIP, där ni äger profilerna och vet vilket papper som ska användas. Ett system som konverterar åt er gissar.

Utskjutningen gör ni. Ett granskningssystem levererar en tryckfärdig sida, inte en färdig ark.

Papper, efterbehandling och korrektur är kvar hos er.

Det sista ordet om en order är alltid ert. Ni ser filen, ni ser granskningsrapporten, och ni kan avbryta en order som ser konstig ut.

Ett mellanläge som fungerar

Många tryckerier är oroliga för att en underkänd fil ska stoppa en kund som egentligen vet vad hon gör.

Det går att lösa utan att sänka kraven: låt kunden kryssa i att hon förstår att trycket kan bli dåligt, och beställa ändå. Valet står på ordern.

Ett gammalt lågupplöst foto till en minnesskylt är det vanliga fallet. Kunden vet att bilden är dålig. Hon vill ha den ändå, och hon vill inte ringa er för att förklara det.

Det som faktiskt förändras

Kunden får veta att filen är fel innan hon beställer, i stället för efteråt av er.

Det är hela skillnaden, och det är den kunderna märker mest. De slipper det obekväma samtalet, och ni slipper ringa det.