Vad ett system kan rätta åt kunden, och vad det aldrig ska röra
Tre rättningar som är säkra att göra automatiskt, fyra som aldrig ska göras, och regeln som skiljer dem åt.
Det finns en frestelse i att låta systemet fixa allt. Motstå den.
Vissa fel är säkra att rätta maskinellt. Andra kräver ett beslut som bara kunden kan ta, och ett system som tar det beslutet åt henne gör skada.
Det som går att rätta
Rotation
Filen är 55 × 85 mm, produkten är 85 × 55. Måtten stämmer, bara åt fel håll.
Att rotera 90 grader är entydigt rätt. Alternativet är att underkänna en fil som i praktiken är korrekt, och skicka tillbaka kunden till ett designprogram för att göra något systemet kunde gjort på en tiondels sekund.
Det här är den vanligaste rättningen, med bred marginal.
Skalning till rätt format
Filen är 84,7 × 54,8 mm och produkten kräver 85 × 55.
Det är ett exportfel, inte ett designbeslut. Ingen har medvetet gjort ett visitkort tre tiondelar för smalt. Att skala upp är säkert.
Men bara inom en gräns. En fil i A5 ska inte skalas upp till A4, för då har någon valt fel format och skalningen döljer misstaget.
Utskalning till utfall
Innehållet går inte ända ut till utfallskanten. Systemet skalar ut det de få procent som krävs.
Det här är den rättning som kräver mest omdöme av de tre, eftersom den flyttar allt innehåll en aning. Har kunden text nära kanten kan den hamna utanför säkra ytan.
Därför ska granskningen köras om efter rättningen, så att säkerhetsmarginalen kontrolleras mot det nya läget.
Det gemensamma
Alla tre har en sak gemensam: det finns bara ett rimligt utfall. Ingen människa skulle välja något annat.
Det är regeln.
Det som inte ska rättas automatiskt
Beskärning
En bild som är för stor måste beskäras, och var snittet ska gå är ett designbeslut.
Ett system som beskär centrerat kapar huvudet av personen på bilden ungefär lika ofta som det träffar rätt. Det här ska kunden göra själv, med ett verktyg som visar skärlinjen och den säkra ytan.
Beskärning är alltså inte en automatisk rättning utan ett eget steg i flödet, och det är värt att hålla isär begreppen.
Färgkonvertering
Kräver ICC-profiler och kunskap om press och papper. Se CMYK eller RGB.
En generisk konvertering är en gissning, och en tyst gissning är det värsta av allt: kunden får något annat än hon såg, utan att veta om det.
Upplösning
Går inte att rätta. En bild i 96 dpi innehåller inte de pixlar som saknas.
Att skala upp den gör den suddig i stort format i stället för liten och skarp, och ett system som gör det åt kunden har gjort resultatet sämre medan det såg ut att hjälpa.
Typsnitt
Ett system kan inte veta vilket typsnitt som var tänkt. Att ersätta ett saknat typsnitt med ett liknande ger en fil som ser nästan rätt ut, vilket är värre än en som ser fel ut.
Visa alltid före och efter
Det här är det som avgör om kunden litar på rättningen, och det underskattas ofta.
En fil som tyst ändrats är obehaglig. Kunden vet inte vad som hände och kan inte kontrollera det.
Samma ändring, visad som två bilder bredvid varandra med en knapp som säger "använd den rättade", är en tjänst. Kunden ser vad som skedde, förstår varför, och väljer själv.
Och granska om filen efteråt. Annars vet varken ni eller kunden vad som faktiskt ligger i kö för tryck.
Spara originalet
Även när rättningen gick bra.
Ser något fel ut i produktion vill ni kunna gå tillbaka och se vad kunden faktiskt laddade upp. Ett system som bara behåller den rättade filen har tappat bevisningen.